Letar silver hittar stål

Vinden har lagt sig något, men vågorna rullar tungt. Jag spanar ut över böljan och bestämmer mig för vidaretransport. Klockan är en bra bit efter lunch. Kanske borde jag göra något annat. Kanske borde jag … Nä, jag bör fiska. Vissa dagar är gjorda för fiske, även om det bara är halvdagar. Och när havet ser ut som det gör här – ja, då måste jag faktiskt.

Intill några stora stenar börjar jag. Jag låter mitt bete flyga in i vågorna, som vänder mot det grundare området. Varje kast, helspänn. Kontakt med linan, känsla för var betet är, hur det beter sig. Efter kanske tio kast känner jag något. En knappt märkbar stöt, som en liten förnimmelse i nervbanorna. Och jodå. En virvel och en puff till. När jag lyfter draget ur vattnet ser jag hur två öringar jagar efter. En försöker hugga draget ovanför ytan. Pulsen ökar, jag kastar snabbt, försöker tänka på tempot. Vevstopp. Smack!

Jag krokar, känner fast fisk och sliter upp kameran. Med ganska dålig teknik lyckas jag filma lite, innan fisken kommer närmare. Snart är den avkrokad. Jag kastar igen. Hetsig nu. Ännu en stöt, en fisk som följer ända in. Men, snart är det dags igen. En ny öring, en silvrig fisk i halvmetersklassen hugger och jag filmar igen.

En hel del fisk är i farten visar det sig. Jag har kontakter på ett par små fläckar, där det uppenbarligen är ganska många hungriga fiskar. Men också knepiga. Vissa bara följer, nafsar, petar och virvlar runt. Jag jublar och myser inombords, medan Östersjöns salta stänk välsignar mig med både väta och huggande fiskar.

Solen sjunker snabbt i november. Jag behöver en styrketår. Kaffetermosen vilar trofast i baksätet. På väg dit vill jag ändå använda det gyllene ljuset som spelar över stranden. Jag tror egentligen inte på just det här lilla partiet, så jag hastar fram. Kastar, rör mig, vevar.

Dunk! Hugget är hårt och direkt känner jag hur klingan svarar på något större. En bred fisk, använder vågorna för att låta sin tyngd och sin kraft ge mig svårigheter. En av anledningarna till att jag mestadels använder tiofotsspön med lite djup kraft är att det ibland kan behövas. Som mitt Fenwick Ironfeather. Att stå och lattja med för veka spön i vågorna gör det också svårt att snabbt ta in och befria en fisk som ska släppas åter.

Men den här kommer inte få simma tillbaka. Det visar sig snart att den har ett lilaskimrande band längs sidan. Prickiga fenor. En regnbåge. Det här är ingen kvastfening med trasiga odlingsfenor, utan en fisk i toppskick. En äkta svensk ”steelhead”. Tjock, stark, med hela, vackra fenor.

Den får avsluta dagen. Inte ett kast till gör jag. Stranden brinner i guld. Tänk att november kan vara så vacker. Med lite purpurskimmer blir det ännu trivsammare. Stål, silver och violett.

Facebook Comments
Kategorier : Uncategorized