Mot glupska gap

 Så vaknar jag till det jag längtat efter hela vintern. Hemma på ön är kusterna sprängfyllda av förväntansfulla och mestadels ditresta öringsfiskare. Jag mäktar inte med aprilträngseln. Dessutom är gäddfiske bland kobbar, skär och vassvikar något som jag värdesätter så högt att det kliar i huvudet bara jag tänker på det.

Lasse och Mickis – mina vapendragare och gäddkamrater – känner likadant. Vi vaknar tidigare än vi behöver och äter frukost, planerar och fingrar på beten och krokar.
Det kommer inte bli lätt, det vet vi. Den påfrestande långa vintern släppte till slut greppet, men istället rasade vårvärmen in med alltför stor kraft och frenesi. Följden är att gäddorna kastat sig in i leken. Många verkar även ha lekt klart och tillbringar nu någon vecka med att apatiskt vila upp sig, eller förflytta sig. Vårfisket är nästan aldrig enkelt. Därtill har vi sportfiskare ett evigt problem med att antingen mötas av endera för kallt väder, endera för varmt väder.

Men fiska gädda ska vi göra. Lasse rattar skutan mot delvis okända vatten och vi börjar de tusentals kasten mot en eventuell framgång.
Rasslandet av krokar och skramlet från beteslådor, klingandet från termosar. Förväntan, förhoppningar. Allt finns här. Nu är det fokus som gäller. Tio kast blir till hundra. Fina sträckor nöts av, minutiöst. Nya nejder och nya idéer. Vi får någon enstaka fisk, har ett par följande madamer av fint format, men det står klart att det inte kommer bli någon bonanza denna resa. Vi roar oss med att gå igenom en ansenlig mängd beten. Både för att det är kul och för att kanske hitta en nyckel. Vad funkar egentligen?

Jag kan inte påstå att vi hittar den där nyckeln, men tailbeten som får hänga en stund i det grunda vattnet verkar trots allt utlösa enstaka hugg från de gäddor som bryter det ignoranta mönstret.

En av dagarna visar Mickis var skåpet ska stå med envetet kastande in i stubbvassar och växter med ett färggrant spinnerbait. Vi blir utfiskade. När vi väl byter till liknande beten är huggruschen över.

Jag får en hyfsad gädda när jag utrustar ett bjärt och färgglatt gummibete med en spinnarsked och knycker hem det med aggressivitet. En slump? Vem vet?

_________________________________________________________________________________

Vinden ökar ett uns. Ytan krusas och solen fortsätter steka. Vi rör oss mot ett grundområde med vass och ser att det är fin växtlighet under båten. Vattnet är grumligt och eventuella gäddor som skulle följa efter är svåra att upptäcka. Jag hänger på en rödsvart McMio som jag hoppas ska kunna locka gäddor och göra det enklare för mig att se och få lite visuell kontakt.

Skuggan dyker upp från ingenstans. Ett stort gap omsluter betet och jag drar till med ett mothugg som känns så där skönt som bara mothugg under gäddfiske gör. Tyngden som svarar, fiskens hårda knyckar och aggressiva ruskningar höjer mina adrenalinnivåer. Plötsligt känns de hundratals kasten värda den ömma ryggen och den trötta handen.
Vacker är hon. Den stadiga gäddan. Lasse håvar med bravur och sticker utan fruktan ner näve och tång i håven för att befria fru Esox. Hans ”pike knuckles” är ett faktum efter några avkrokade gäddor – och kanske är min stora den elakaste i samlingen.

 

 

Dagarna går fort. Kvällarna likaså. Gäddorna visar sig inte från sin bästa sida. Eller så är det just det de gör. Den som aldrig fiskar gädda tror att denna ståtliga rovfisk är en dum och lättlurad krake, som inte kräver vare sig finess eller envishet att överlista. Fel. Och det svåra kan ibland vara det roliga. Nu kliar det i fingrarna igen. Inte bara för de såriga knogarna …

Facebook Comments
Kategorier : Uncategorized