När silver byts mot guld

De ljumma vindarna är borta. Det finns något bekant i luften. Den milda doften av Östersjöns vågor, en annalkande kyla och snabbt fallande mörker vittnar om en omdaning. Som alltid: visst vemod när det är ett knappt år till nästa sommar, men också hoppfull glädje över att det närmar sig läge för att gå på jakt i vattnet.

Mitt andra hem. Jag har sagt det förr. Kusten har alltid varit en livsnerv. Inte bara för att smyga runt och dänga efter silverblänkande öringar. Inte bara för fisket i stort. Vindarna, vidderna, ensligheten, livet och den ständigt föränderliga vattenmassan framför mig. De är en del av mig. Numer vandrar jag ofta med kamera och kikare, spöet ligger allt oftare kvar i bilen, eller i hemmet. Men, lugn, bara lugn. Fiske med spö och krok är och förblir en pusselbit i det som formar mig till den jag är och alltid har varit.

Kompisen Kenny är av samma skrot och korn. Han är ihärdig som få. Otålig som ännu färre väntar han på att få släppas lös längs kusten. Men även han stannar upp och förundras över fåglarnas flykt, stenarnas former, trädens opåverkade vajande. Kusten är fiske. Men så mycket mer.

Vi vet att det är för tidigt. Men gör att försök. Kenny hinner nästan inte rassla ner i strandgruset och jag har med näppe svalt ner min obligatoriska kopp svart kaffe. Där står han med böjt spö, som så många gånger förr. Jag tar en bild på håll, tar det lugnt. Hade den varit större hade Kenny varskott mig. Men de finns här, öringarna.

Vi är på tryggt avstånd från någon åmynning, men även här är det idel fiskar i lekdräkt verkar det som. Det är ofta på det viset så här års. För när jag rör mig längre bort längs samma strandremsa får jag ett par småttingar med försiktigt gulbrun nyans och täta prickar. Min lilla vattentäta fickkamera har hamnat i fel läge, så bilderna jag tar blir usla, överexponerade. Vilket proffs, tänker jag när jag granskar bilderna ute i bränningarna. En av bilderna går att rädda. Nästan.


Kenny krokar en till,
 innan vi lämnar platsen. Lite längre bort hugger det igen. Samma sorts fisk – Salmo trutta, redo för stundande lek. Bara vattnet stiger i åarna kommer de rusa upp. Försiktigt, så försiktigt vi kan, släpps de åter. Ingen blank fisk närvarande.

Vi bestämmer oss för att låta vattnet och fiskarna vila. Istället är det guldjakt bland stammar och mossa. Trattkantarellerna står som spön i backen och vi löper amok en kort stund, tills vi fått nog och drabbats hårt av skogens härliga trolldom. Ingen öring till middag, men däremot svamp i överflöd. Fabulöst.

Facebook Comments
Kategorier : Uncategorized