Kustens vårhopp

 Knappt hemkommen från Blekinge, där tranorna skränade, är jag åter på en kust där brunänder och knölsvanar letar mat på grundvattnet. Dimman lättar näppeligen trots en bitsk vind. Fuktmättat, lockande och ovisst, nu när det är lågvatten och fortfarande iskallt i böljan. Men hopp om vår är det trots allt. Småfåglarnas sång och ljuset som räcker långt in på eftermiddag berättar det för mig.

Jag gör ett första kast och vandrar samtidigt ut mot tunga vågsvall. Jag är inte beredd.Jag tror att jag har fastnat i botten. En seg känsla. Men så höjer jag spöet och känner ett tungt, envetet motstånd när en stadig fiusk drar i sidled. Utan mothugg har jag inte lyckats fästa krokarna, så den stora släpper snart. En sådan fisk man inte stoppar hur som helst.

Det tar en stund innan jag får lite plåster på såren. Jag nöter av en fin sträcka utan en enda påhälsning. Men när jag retirerar mot bilen stannar jag till och testar en liten fläck som ger mig rätt magkänsla. Kanske är det egentligen någon slags inarbetad erfarenhetsbank som säger åt magen att det nog är rätt ställe.

Första kastet här också. Fisken sitter. Den hugger långt in, när jag låter draget stanna upp och liksom vila i horisontalläge. Den sprattlar, snurrar och far an. Snart släpper jag den. Den är runt 55 centimeter lång och vitblank, skir, ren som snö.


Ytterligare ett par kast o
ch en havsöringsfrände i samma slags förpackning, bara något större,  biter tag – och jag håller fast den. Den får vila på en blöt sten medan jag rotar fram peangen och krokar av den.

Jag undrar varför jag inte hittar de riktigt stora. Vissa verkar kunna åka ut, kroka ett par och alltid ha en 70 centimeter lång öring att rapportera hem om. Så är det sällan för mig. Men, blind av min ständiga passion för kusten, för fisket och för tystnaden, så fortsätter jag. Hopp om vår och hopp om det riktiga hugget – det som inte uppenbarar sig enligt matematisk logik, utan mer av en slump, antar jag. Men, kanske händer det.

Facebook Comments
Kategorier : Uncategorized