In i dimman

Just nu är det bitande kallt. Frost och is. Minusgrader och elaka vindar från öster. Jag har just återvänt från avkoppling och äventyr bland fjäll och pister. Allehanda skidrelaterade upplevelser stod på schemat. Strax dessförinnan hade mildvädret fortfarande grepp om vår del av landet. I sådana lägen försöker jag gärna ta min utrustning och kaffetermos på något nedslag i verkligheten. Kusten. 

Jag anländer i fuktmättad luft. Strax över nollan i både vatten och luft. Fingrar stela och näsa kall, men hjärtat varmt av hopp. Långt därborta anar jag någon flanör på stranden. Eller är det en fiskare? Vi är i sådana fall så långt från varandra att vi inte lär störa varandra eller stöta samman

Snart tätnar dimman såpass mycket att jag inte vet om personen där borta finns kvar. Personen … Det kanske bara var en sten, förresten. Vinden är kvar. Det ger hopp. Jag kastar frenetiskt, både för att nöta av vattenvolym och för att hålla kroppen varm.

Snart hugger det i det disiga. Ingen bjässe. Men en stark, liten gotlandsöring. Jag krokar loss den och fiskar vidare. I sådana här knepiga förhållanden med iskallt vatten och sporadiska kontakter är det ofta givande att inte hasta vidare när man väl hittat en fläck som verkar intressant. Jag står still och kastar. Och snart hugger ännu en liten stålblank och bitsk rackare. Kamerahanteringen blir usel i kylan.

Efter att ha stått still på samma fläck och kastat i olika riktningar kan jag räkna hem en trio fiskar i ungefär samma storlek. När det gått några minuter utan kontakt är jag stelfrusen. Det får bli en paus på stranden och lite fika. 

När dimman tätnar än mer och mörkret börjar lägga sig över nejden är det dags att ge upp. Snart är jag tillbaka. Snart är det vår. Hopp. 

 

Facebook Comments
Kategorier : Uncategorized